Jesus kunde klättra i träd. Ekorrar kan klättra i träd. Alltså var Jesus en ekorre. Den typen av logik är lätt att följa, men leder som de flesta förstår till fel slutsats. Logiska problem är som regel svårare ju fler parametrar de innehåller.
Diskussionen om den svenska skolans problem, bjuder på flera sådana tankenötter som utmanar vårt intellekt. En mängd förslag på orsakerna bakom skolans allmänna förfall har föreslagits och de flesta kända debattörer har oftast sin favoritorsak. Ofta har man just en favoritorsak, inte två eller flera som i kombination är förklaringen till problemen. Ibland är man mer intresserad av att prata om vad som inte är orsaken, än vad som är orsaken. Lärartätheten, d.v.s. antalet elever per lärare, är ett sådant ämne. Som av en händelse råkar det vara debattörer från högerkanten som ofta för fram påståendet att lärartäthet inte har någon betydelse för resultatet i skolan. Nyligen förde representanter för Svenskt Näringsliv fram åsikten i en artikel på Newsmill (Krantz och Olsson 030412) och i en debatt i P1 den 3/5 upprepade utbildningsminister Jan Björklund samma budskap.
Motivet för att förneka betydelsen av personalförstärkningar inom skolan, är både ideologiskt och ekonomiskt. För Svenskt Näringsliv är det ett ekonomiskt intresse att
skära ner på offentliga utgifter, då offentliga utgifter förutsätter att bl.a. företag betalar skatt, vilket svenskt näringsliv helst slipper. För Björklund är en slimmad offentlig sektor ett självändamål enligt den högerliberala ideologi han företräder. Därför är det logiskt att de gärna lyfter fram andra förklaringar till skolans bekymmer. Förklaringar som inte kostar alltför mycket, vilket ökad lärartäthet gör. I sin iver att få bort lärartätheten från debatten, slarvar dock Björklund och hans meningsfränder.
Ett talande exempel på hur den högerliberala logiken fungerar, är ett blogginlägg från 2010 av Mats Gerdau, moderat riksdagledamot, tidigare ledamot i utbildningsutskottet och numera gruppledare i socialutskottet. Inlägget är förvisso inte dagsfärskt, men högst intressant och relevant för dagens skoldebatt, då det avslöjar på ett tydligt sätt hur myter om skolforskning uppstår och sedan används för politiska syften. Han berättar om hur han närvarat på en konferens om IFAU:s rapport ”Den svenska utbildningspolitikens arbetsmarknadseffekter” (2010:13).
”Lärartäthet dömdes i princip ut som relevant mått helt och hållet. Klasstorlek har nästan ingen betydelse för elevernas lärande, möjligen något för små barn, utländska barn och barn från familjer utan utbildningstradition samt högpresterande.”, skriver han. (http://matsgerdau.blogspot.se/2010/08/forskare-lararkompetens-viktigare.html)
Att rapporten dömer ut lärartäthet som ett relevant mått på skolans kvalitet, är ett märkligt påstående. Om man läser rapporten som han hänvisar till, står det: ”Huvudslutsatsen från denna studie är sålunda att lärartätheten har en positiv effekt på elevernas resultat”…”Effekter av klasstorlek är särskilt starka för årskurserna 1–6”… ”klasstorlek har större betydelse för yngre elever än för äldre elever; de positiva effekterna av mindre klasser är större för elever från mindre gynnad socioekonomisk bakgrund.”
Hur kan Gerdau tolka rapporten som han gör? Är hans läsglasögon så ideologiskt färgade att de förvränger texten? Ja, uppenbarligen vill han så gärna dra en viss slutsats att han helt missar slutklämmen i rapporten. Eller var det föreläsaren som gjorde en egen fantasifull tolkning av resultaten och vllseledde Gerdau, som kanske inte ens har granskat texten med egna ögon?
Svaret ligger väl snarare i vad Gerdau uppfattar som ett problem. Han påpekar själv att klasstorlek enligt rapporten har betydelse för små barn, utländska barn och barn från familjer utan utbildningstradition samt högpresterande, men nämner dessa grupper som om de är en parantes i sammanhanget, en obetydlig liten minoritet. Hans slutsats är att dessa grupper inte är relevanta. Det är den etniskt svenska genomsnittselevens bidrag till statistiken vi ska ta fasta på, resten saknar betydelse. Han lägger dessutom till att klasstorleken har effekt ”möjligen något” för de icke genomsnittliga eleverna. Detta ”möjligen något” finns inte i rapportskrivarnas slutsats, så här ser vi ytterligare en anpassning av verkligheten till kartan som finns i huvudet på Gerdau.
Rapporten säger alltså att en mindre ökning av lärartätheten inte har en signifikant betydelse för de medelpresterande äldre elevernas studieresultat. De övriga elevgrupperna som gynnas av högre lärartähet, är dock inte en obetydlig del av Sveriges elever och det är om Gerdau inte har förstått det, just dessa elevgrupper som skolan misslyckas med. Det är inte huvudsakligen etniskt svenska genomsnittselever från villaförorterna som halkar efter i grundskolan och senare hoppar av gymnasiet.
Varför då hänga upp sig på ett blogginlägg från 2010? Jo, den tolkning som bl.a. Gerdau gjorde av rapporten, har florerat i debatten ända sedan rapporten kom ut. Och den dök upp igen häromdagen när utbildningsministern debatterade med Metta Fjelkner från Lärarnas riksförbund. Denna vandringssägen om lärartäthetens vetenskapligt bevisade obetydlighet, används som ett alibi för alliansens lågbudgetskolpolitik. Därför är det viktigt att påminna väljarna om att alliansen läser forskningsrapporter som fan läser bibeln och att deras recept för att ta skolan ur krisen har sin grund i ett ideologiskt drivet tyckande som kraftigt påverkar deras slutledningsförmåga.
Efter sin vantolkning av forskningsrapporten, kommer Gerdau fram till följande slutsats: ”Resursfrågan borde handla mer om kompetens och kvalitet och mindre om kvantitet. Högre utbildade, mer kompetenta och bättre betalda lärare känns viktigare än fler vuxna i skolan.”
Det finns forskning som visar att lärarnas kompetens är en av de viktigaste faktorerna bakom goda studieresultat. Det finns forskning som visar att föräldrarnas utbildningsnivå är en annan mycket viktig faktor. Det finns forskning som visar att rektors ledarkompetens är en mycket viktig faktor. Det finns forskning som visar att ”ökade resurser har förbättrat studieresultaten för elever med lågutbildade föräldrar” och att resursökningar kan bidra till att målet att utjämna skillnader mellan barn med olika bakgrund, kan uppnås. (IFAU 2007:5).
Således finns det mer än en orsak till och mer än en lösning på skolans problem. Detta kan vara en intellektuell nöt att knäcka för dem som är vana vid ett antingen-eller-tänkande. För Gerdau handlar skolpolitik om t.ex. antingen mer kompetenta och bättre betalda lärare eller fler vuxna i skolan, som om att behovet av det ena med nödvändighet utesluter det andra. För mig är det dock självklart att en kompetent lärare gör ett bättre jobb än två inkompetenta lärare, men att resultatet sannolikt blir ännu bättre om den kompetenta läraren ibland får hjälp med sin krävande klass av 
ännu en kompetent lärare. Alltså, kvantitet är inte viktigare än kvalitet, men det betyder inte att kvantitet är oviktigt. Det handlar om enkel logik, om att kunna läsa innantill och att kunna ha mer än en tanke i huvudet samtidigt. Jesus kunde säkert klättra i träd, men han var sannolikt inte en ekorre.
För oss som arbetar i skolan, behövs inga rapporter eller någon större analysförmåga, för att inse att ökade resurser är en av flera förutsättningar som vi saknar för att nå de högt ställda målen om en skola för alla. Vi hamnar varje dag i situationer, då vi ser den högst påtagliga effekten av att vi är ett lärarhuvud för lite i klassrummet. Vi prioriterar om, slår knut på oss själva, förbereder morgondagen i sömnen och hamnar i topp på listan över yrken med stressrelaterade sjukskrivningar. Samtidigt ska vi behöva lyssna på politiker som av ideologiska eller kortsiktigt kamerala skäl, avfärdar de högst verkliga behoven av resursförstärkningar inom skolan. Ännu värre är att skälet till att våra folkvalda avfärdar dessa behov, tycks vara en bristande förmåga att läsa och tolka forskningsrapporter. Det är uppenbarligen inte bara elevernas läskunnighet vi behöver bekymra oss om.
www.jamessjostrom.mpbloggar.se
