Absoluta sanningar med bästföredatum

om europeisk svångremspolitik

Sydeuropa och euron håller på att rämna och världsekonomin med den. Grekerna har levt över sina tillgångar och mer än halva Europa måste därför spara sig ur krisen, heter det. Berättelsen om den lata och fifflande europeiska allmänheten fungerar dock inte särskilt väl. Även länder som haft någorlunda ordning på de offentliga finanserna innan de tvingades rädda bankerna efter krisen 2008, drabbas. Men krishantering handlar inte om moral. Det spelar ingen roll att spanjorer och irländare inte har ”syndat” som grekerna. De får likförbannat smaka på samma medicin. Storbankerna kräver bevis på kreditvärdighet för att låna ut pengar, annars höjer de räntan och kastar in Spanien i en ond spiral, där alla besparingar inte längre räcker för att ens betala räntorna. Då spelar det ingen roll att det var just bankerna som tvingade de spanska skattebetalarna att komma till deras räddning och orsaka underskott i den offentliga ekonomin.

Nu är den spanska arbetslösheten den högsta inom EU, den offentliga sektorn faller isär och det enda spanjorerna möts av är samma budskap – ”marknaden kräver att ni sparar”. Samma sak drabbar land efter land i europa – länder som inte på något vis kan beskyllas för vare sig lättja eller fiffel.

Hittills har den självklara lösningen på problemet varit budgetdisciplin. En enig kår av utlåningsinstitut och politiker som Sarkozy, Merkel och inte minst vår egen Borg, har använt Grekland som pedagogiskt exempel på hur det går när man festar upp sina pengar, utan en tanke på morgondagen. Lösningen blir därmed disciplin och självspäkning, som man någon gång i en avlägsen framtid kan skörda frukterna av. Så som vi strävsamma nordeuroper gjorde under 90-talet. Den som vill vara fin får lida pin.

Konsekvensen av medicinen har blivit att befolkningen i ett stort antal europeiska länder har påtvingats soppkök, massarbetslöshet och sönderfallande välfärd. Detta har man stått ut med, då den allmänna sanningen har varit ett detta är inte bara den rätta vägen utan även den enda. Härdar man bara ut tillräckligt länge får man sin belöning- ordnade statsfinanser, arbete och välfärd åt alla. Men plötsligt gör en ny fransk president entre och hävdar en annan sanning. D.v.s. att vi håller på att spara oss in i fördärvet. Ni har ordinerat fel medicin! Ni kan inte spara er ur krisen! Ni måste spendera pengar för att få hjulen att snurra. Kort därefter kommer Obama och fyller i med samma budskap. Politiker runtom i Europa börjar snegla yrvaket omkring sig, undrar vem som svor i kyrkan och upptäcker att det är Frankrikes president och storebror Obama som har tagit till orda. Redan börjar det pratas om att man kanske borde tänka om. Kanske är inte soppkök och svångrem den enda vägen framåt.

Tänk så enkelt det kan vara. Det räcker att en spelare på högerplanhalvan byts ut och att den nya spelaren får lite moraliskt stöd från andra sidan atlanten. Plötsligt är den stora sanningen inte längre en sanning, utan bara en åsikt bland andra. Ingen, varken Borg eller Merkel kommer springande och drämmer en lunta empirisk forskning i pannan på Hollande och Obama, som visar att de har fel, fel , fel och att den europeiska välfärdsslakten är den enda vägen framåt. Istället kommer marknadsliberalen och tillika EU-kommisionens ordförande Manuel Barosso ut ur garderoben, sätter fingret i luften, känner av vart vindarna blåser och börjar sjunga stimulanspolitikens lov. Européerna i soppköksköerna blickar upp mot maktens boningar och utbrister: ”men ni sa ju…den enda vägen …den som är satt i skuld är icke fri …”. Och ekonomerna mumlar till svar att ekonomisk teori inte är en exakt vetenskap. Det finns ju olika skolor och ibland får man ju pröva sig fram och se vad som funkar. Det finns ju inget facit. Prova själv att snickra ihop en ekonomisk teori och se hur lätt det är!

Man torgför en teori som om den vore en oantastbar sanning och ser om folk köper det. Om de gör det, kör man på tills att det kommer någon med tillräcklig tyngd och påstår motsatsen. Det handlar inte om vem som har rätt, det handlar om vem som är störst på skolgården. Nu har Hollande och Obama satt ner foten och det väger tyngre än aldrig så stora demonstrationer med arbetslösa offentliganställda. Synd bara att den gamla Merkelska ”sanningen” redan har tvingat in miljontals europeer i umbäranden, dessutom i onödan om stimulansförespråkarna har rätt. När ekonomer och politiker yrvaket börjar inse att de har hamnat i en återvändsgränd och letar efter nya sanningar, kanske vi andra ska fundera över den gamla frågan ”Vem kan man lita på”? Uppenbarligen inte självsäkra nationalekonomer, bankmän och svenska finansministrar.