Om orsakerna till den svenska skolans förfall tvista de lärde, men de flesta är överens om att utförsbacken tog fart under 90-talet. Problemet är att flera saker inträffade under 90-talet, bl.a. nedskärningshysterin, det fria skolvalet och kommunaliseringen, samtidigt som nya pedagogiska trender spreds i klassrummen. De högersinnade har av hävd uppfattningen att personalneddragningar inte påverkar kvalitén inom offentliga verksamheter. För dem går därmed teorin om nedskärningarna som huvudorsaken bort. Boven i dramat är för dem istället den allmänt utbredda ”flumpedagogiken”, med eget arbete, handledarpedagogik och problembaserat lärande. För vissa inom vänstern, som av tradition är fientligt inställda till valfrihet, är det fria skolvalet ett rött skynke, som enbart har lett till segregation, vilket har påverkat resultaten negativt för svagpresterande elever. Således hamnar kommunaliseringen i skymundan som en orsak till den krackelerande skolan.
Det finns forskning som visar att det fria skolvalet har lett till segregation och att detta har försämrat resultaten för svagpresterande elever, precis som vänstern hävdar. Det finns också fakta om storleksordningen på de nedskärningar som gjordes under 90-talet. Med lite slutledningsförmåga och läskunnighet, kan en sexåring räkna ut att nedskärningarna har en stor del i skolmisslyckandet. Det blir svårare att bevisa olika pedagogiska metoders fördärvliga inflytande över skolprestationerna, då forskning visar att den pedagogiska metoden har liten betydelse i sammanhanget.
Vad gäller kommunaliseringens effekter på skolan, finns det inga klara och tydliga forskningresultat att luta sig mot. Inte heller vinner man några politiska poäng på att
gå till storms mot kommunaliseringen. Det finns ingen ideologisk sprängkraft i att slåss för ett förstatligande. Bättre då att mobilisera kring tydliga ideologiskt färgade frågor som kamp mot segregation och nedskärningar eller mot flumpedagogik. Frågan om skolans huvudmannaskap blir därför en fråga som hamnar i skymundan.
Bland de som trots allt ger sig in i debatten och försvarar kommunernas huvudmannaskap, finns det de som för fram argumentet att ett förstatligande inte löser skolans problem, då de huvudsakliga problemen har andra orsaker än huvudmannaskapet. Ingen verkar dock föra fram argumentet att det kommunala huvudmannaskapet har varit en framgångssaga. Möjligen beror detta på att väldigt lite talar för ett sådant påstående.
Om vi drar oss till minnes det ljuva 90-talet, minns vi att man förde fram flera olika argument för kommunaliseringen. Det fanns föreställningar om att föräldrars och lärarnas inflytande skulle kunna öka. Med facit i hand konstaterar vi att det inte finns något som tyder på att vare sig föräldrar eller lärare anser sig ha större inflytande med kommunen som arbetsgivare. Det ökade inflytande som finns på vissa skolor, har med det fria skolvalet att göra. Mindre friskolor har ibland kortare beslutsvägar och större möjlighet till både personal- och föräldrainflytande. Det fria skolvalet ger i sig mer inflytande för föräldrar i och med att de kan välja vilken skola deras barn ska gå på.
Det andra motivet för kommunaliseringen var att man skulle kunna flytta statens kostnader för administration till kommunerna. Göran Persson körde sedan vidare på den inslagna vägen och sanerade statsfinanserna genom att lyfta ur fler fasta
utgiftsposter ur statens budget och lägga dem på kommunerna. Staten försköt ansvaret till kommunerna, men lät inte pengarna följa med. Man avslutade det hela med att införa krav på budgetbalans vid varje bokslut och med att förbjuda kommunerna att höja skatten, för att få budgeten att gå ihop. Kommunaliseringen i kombination med den efterföljande budgetsaneringen, förvandlade skolans verksamhet till ett medel för att justera den kommunala budgeten.
Så istället för att fråga sig varför skolan ska förstatligas, kanske vi ska ställa oss frågan, varför låta kommunerna fortsatt vara huvudmän? Om det inte fanns någon vettig anledning att kommunalisera från första början, varför fortsätta?
Om vi inte kan hitta några goda skäl till att låta kommunerna styra skolan, kan vi däremot finna tre goda skäl till låta staten återta ansvaret.
Det första skälet är ansvarsfrågan. Det är staten som ger skolan dess uppdrag, ställer upp mål och granskar skolan verksamhet. Det borde då också vara statens ansvar att ge de ekonomiska förutsättningarna för att klara uppdraget. Idag kan staten formulera högt ställda mål, utan att bekymra sig om finansieringen är tillräcklig och samtidigt kritisera kommunerna för att de inte når de uppställda målen. Är det rimligt att den som formulerar uppdraget inte har ansvar för att bedöma vilka resurser som krävs för att klara uppdraget? Idag skyller staten på kommunerna och kommunerna skyller på staten medan skolan och eleverna blir lidande. Delat ansvar blir ofta ingens ansvar.
Det andra skälet är kompetensfrågan. Själv bor jag i en kommun som alltid har prioriterat utbildningsfrågor lågt. Fokus har legat på mer jordnära ting som jordbruksfrågor, breddning av vägar, småföretagarnas villkor och framförallt låg skatt. Skolan har man överlåtit till ivriga tjänstemän på kommunhuset att styra över, som i sin tur anlitar konsultföretag som säljer olika ovetenskapliga skolkoncept som sedan trycks på rektorerna från kommunhuset. ”Kunskapsstaden” i Sjöbo kommun och ”Spjutspetsskolan” i Trelleborg är två exempel på likartade misslyckade, men dyra konsultprodukter för kommunal toppstyrning. Att kommunpolitiker ofta är benägna att låta skolkonsulter och förvaltningschefer driva skolutveckling är ett symptom på bristande intresse och kompetens.
Kommunpolitiker är med få undantag fritidspolitiker, som har liten möjlighet att sätta sig in i den komplexa verksamhet som skolan utgör. När tunga kommunpolitiker sitter
tysta igenom fullmäktigesammanträde, där det debatteras usla skolresultat och endast tar till orda när det avhandlas gödselspridning och vägbulor, säger det något om den kompetensbrist i skolfrågor som finns ute i kommunerna. Förmodligen mer i vissa än i andra.
Kompetensen att styra och utveckla de enskilda skolorna finns huvudsakligen på skolorna, hos rektor och lärare. Till det behövs inga kommunala politiker eller kanslister. Den övergripande styrning som sker via skollag, läroplan, skolverk, skolinspektion och nationella prov, är detaljstyrande så att det räcker och blir över. Den enda roll kommunerna kan spela är att finansiera verksamheten.
Som finansiärer är kommunerna dock inte lämpliga. Därmed är vi inne på det tredje argumentet för att förstatliga skolan – likvärdigheten. Det är inte rimligt att den skiftande ambitionsnivån, kompetensen samt de varierande ekonomiska, demografiska och geografiska förutsättningarna mellan olika kommuner, ska få avgörande betydelse för kvalitén på våra barns utbildning.
Som finansiärer är kommunerna dock inte lämpliga. Därmed är vi inne på det tredje argumentet för att förstatliga skolan – likvärdigheten. Det är inte rimligt att den skiftande ambitionsnivån, kompetensen samt de varierande ekonomiska, demografiska och geografiska förutsättningarna mellan olika kommuner, ska få avgörande betydelse för kvalitén på våra barns utbildning. Ett exempel som kan åskådliggöra skillnaderna är grankommunerna Lund och Sjöbo. Undertecknad har arbetat länge och haft barn placerade i skolor i båda kommunerna och även under en period varit aktiv i kommunpolitiken i Sjöbo kommun.
I Lunds kommun har det fram till alldeles nyligen rått koncensus över blockgränserna om att utbildning och skola är viktigt och därför ska fredas så långt det är möjligt i nedskärningstider. Lund har länge legat i toppskiktet på lärarförbundets årliga skolkommunsranking. I Sjöbo har kvalitén inom skolan aldrig stått högst på den politiska dagordningen. Resultaten är som bäst mediokra och har periodvis varit riktigt dåliga. På rankingen har man nyligen lyckats hamna högre än vanligt, men är fortfarande på den nedre halvan. Att flytta sitt barn från skolan i den ena kommunen till den andra och att som förälder uppleva den stora skillnaden, är en lika märklig känsla som skillnaden man upplever som anställd i de två kommunerna. Geografiskt så nära, men vad gäller ambitionsnivå på alla nivåer och därmed resultat, så långt borta från varandra. Kävlinge, en annan av Lunds grannkommuner med låg skattenivå som högsta prioritet, är ett annat exempel på hur oduglig en kommun kan vara som huvudman för skolan. Kommunen undkom för inte länge sedan med en hårsmån en statlig tvångsförvaltning av skolverksamheten. Detta är endast två exempel på hur våra barns förutsättningar att få en god utbildning, är beroende av vilken kommun de bor i. Det finns ingen anledning att tro att Sjöbo och Kävlinge är unika. Det finns sannolikt många fler i samma liga. Det borde därför också finnas fler partier som driver frågan om förstatligande av skolan.
