Latteliberal. Jag älskar det ordet. Kanske för att det ligger så bra på tungan och har en norsk språkmelodi. Men framförallt för att det står för ett förhållningssätt som jag kan känna igen mig i. Svend Dahl, doktor i statskunskap, är den som först började använda ordet i svensk debatt och sedan dess har det varit ett flitigt använt modeord på diverse politiska bloggar.
Sahl skissar på tre olika definitioner av ordet. Kontentan av hans resonemang är att en latteliberal kan vara någon som befinner sig något till vänster eller till höger om det politiska mittfältet och som omfattar någon av de grundvärderingar som brukar anses vara liberala. T.ex. har en latteliberal ofta starka åsikter om individens frihet och rättigheter gentemot storebrorssamhället, stora anonyma byråkratier eller storföretag, men också alldeles för mycket socialt patos för att buntas ihop med renläriga marknadsliberaler. Ordet används ofta av människor på högerkanten för att håna socialliberaler och kan då vara synonymt med ordet rödvinsvänster. Det kan också användas nedlåtande av människor på vänsterkanten för att beteckna människor som vill framstå som vänster, men som egentligen har en dold högeragenda. T.ex. kan sk. ”riktiga” sossar använda epitet om”kanslihushögersossar” som Mikael Damberg, som inte bara anses stå för långt åt höger utan även har en väldigt akademisk, intellektuell och urban framtoning. Han går betydligt bättre hem hos lärarna i stan än hos industriarbetarna och landsortsbefolkningen och passar därför in på den kulturella definitionen av en latteliberal.
Men ordet har i vissa sammanhang en väldigt positiv klang. Partistrategerna i nästan alla partier älskar latteliberalerna. De har ingen självklar politisk hemvist och kan därför lockas över till både det ena och det andra lägret om man bara lyckas spinna politiken så att den ligger så där lagom utspätt i mitten.
De finns de som hävdar att latteliberalismen är principlös, men det faktum att många idag har svårt att känna sig hemma i en ideologi, innebär inte att fler är principlösa och har svårt att ta ställning i etiska frågor. Om man ser latteliberalismen som ett 
kulturellt fenomen, dvs som ett samlingsbegrepp för den ideologilösa urbana akademiska klassens grundläggande värderingar, kan man nog konstatera att det finns en gemensam värdegrund. Man är emot rasism, sexism, inskränkthet, dödsstraff, miljöförstöring, oschyssta löner och arbetsvillkor i såväl tredje världen som hemma, barnarbete, vapenexport till diktaturer, fattigdom, för stora och cementerade klasskillnader, nedmontering av skola, vård och äldreomsorg. Ställningstagandena i de olika sakfrågorna härrör från en allmänhumanistisk värdegrund. Det finns också uppfattningar som har en mer allmänborgerlig prägel med liberalt och konservativt tankegods. Flit ska löna sig. Man ska göra rätt för sig. Individen har ett ansvar för sina egna handlingar eller ickehandlingar och konsekvenserna av dessa. Individen ska också ha största möjliga möjlighet att göra egna fria val, utan att begränsas av kollektivet eller staten. Individens rätt ska värnas mot statens övermakt.
Utifrån dessa grundläggande värderingar blir det logiskt att göra ställningstaganden i sakfrågor som ligger i det politiska mittfältet. Man är för en solidariskt finansierad välfärd, men vill samtidigt ha möjligheten att välja bort sin vårdcentral eller barnens skola om de inte håller måttet. Man tycker att driftiga lärare ska kunna frigöra sig från stora stelbenta kommunala byråkratier, starta egna friskolor och få större att få utlopp för sin pedagogiska kreativitet. Samtidigt är man skeptisk till stora 
skolkoncerner med vinst som främsta ledstjärna och finner det stötande att skattemedel försvinner ner i aktieägarnas fickor. Man är emot segregation, men för valfrihet och tror att dessa ståndpunkter går att förena. Man tycker att medborgare som behöver samhällets stöd ska få det och men också att samhället har rätt att ställa rimliga krav på individerna som tar emot det. Alltså kan man ha en tolerans för ganska höga skatter, men förordar samtidigt en viss stringens vad gäller hur man får utnyttja välfärdssystemet och hur offentliga instanser hushåller med skattepengar.
Detta mellanmjölksgränsland som ligger i skarven mellan olika ideologier, kännetecknas av ett både-och-tänkande i motsats till ett antingen eller- tänkande. Där renläriga partiideologer, tänker antingen fritt skolval eller en skola för alla, antingen högaskatter eller individuell frihet, tänker sig latteliberalen att det faktiskt går att ha både och. Däri ligger en av de stora fördelarna med latteliberalismen jämfört med de de gamla ideologierna. Den öppnar för möjligheter, där det ideologiska tänkandet reser hinder. Istället för att instinktivt skrika på förbud mot friskolor, är det mer naturligt för en latteliberal att ställa sig frågan: ”Hur kan vi kombinera föräldrars rätt att välja skola för sina barn, med tanken om en skola för alla? ”Den är således mer lösningsfokuserad och utforskande till sin natur än t.e.x. socialdemokratin.
Latteliberalismen kan också i all sin ideologiska utspäddhet, vara mer principfast än 1800-talsideologierna. Vem är egentligen emot att gamla får duscha oftare än en gång i veckan eller att människor som flyr från död och tortyr får en chans att överleva? Någon som utgår från en nyliberal ideologi, kan acceptera Caremaskandaler som en ofrånkomlig och försumbar negativ bieffekt av marknadsparadiset som vi får leva med. En nationalist kan välja att låta humanismen stanna vid nationsgränsen och därmed sova gott medan Jimmy Åkesson eller som idag Tobias Billström, skickar tillbaka senildementa ukrainska åldringar till en långsam men säker död. En socialdemokrat som t.ex. Urban Ahlin, som i god socialdemokratisk anda, agerar utifrån ett kortsiktigt industriarbetarintresse, kan sälja vapen till diktaturer för de inhemska jobbens skull. En latteliberal däremot landar sannolikt i andra slutsatser, då det är mindre chans att den allmänhumanistiska moraluppfattningen krockar med det snäva och begränsade ideologiska perspektivet.
Det finns alltså goda skäl att uppvärdera latteliberalismen. Tillika finns det även taktiska och strategiska skäl att göra detsamma.
Att erövra det politiska mittfältet, är det stora politiska projektet som våra två stora statsbärande partier gör allt för att lyckas 
med. Det är där majoriteten av rösterna finns. De nya moderaterna lyckades i allt väsentligt med detta i de två senaste valen. Problemet för dem är att fasaden börjar rämna. I grund och botten är Moderaterna en syntes av en konservativ och nyliberal ideologi. Man har särintressen att bevaka. Planen är att köpa över medelklassväljare med latteliberala åsikter, genom att ge dem något mer i lönekuvertet när skatterna sänks. De stora vinnarna är dock de med de högsta inkomsterna och största förmögenheterna. D.v.s. de grupper vars intressen moderaterna alltid värnat. De stora förlorarna är de sjuka, arbetslösa och fattigpensionärerna. Nu börjar väljarna av allt att döma upptäcka att alla kan bli sjuka eller arbetslösa och att det inte längre är särskilt kul att bli det. Pensionärer kommer vi alla bli och väldigt många kommer få svårt att leva ett drägligt liv på sin ålders höst. Maskorna i skyddsnätet har blivit till stora revor. Det rimmar illa med den allmänna uppfattningen om vad som konstituerar ett gott samhälle. Därtill sticker det i ögonen hos många väljare, när Reinfeldt och Bildt ljuger om vapenförsäljning och vapenfabriker till diktaturer, är inblandade i folkfördrivning (Lundin Oil) och när Billström rycker på axlarna åt uppenbart inhumana avvisningsbeslut. Regeringens moraliska kapital eroderar hos de som tycker att politik ska vara mer än plånboksfrågor. Slutligen har Moderaterna i sin iver att tillmötesgå den amerikanska underhållningsindustrin och den svenska ordningsmakten, tagit ställning mot liberala urideal om individens rätt gentemot storebrorsamhället, genom IPRED, ACTA och FRA-lagen. Vi ser redan i opinionssiffrorna en reaktion från landet mellanmjölk på moderaternas politik. Det verkar vara svårt att ha en trovärdig latteliberal framtoning, när man i grund och botten fortfarande är låst i ett ideologiskt högerperspektiv.
Socialdemokraternas identitestkris blottlägger ännu tydligare vådan av att vara en produkt av en 1800-talsideologi. Deras desperata kamp för att fylla en relevant funktion i samtiden har varit direkt plågsam att beskåda. De har nu fått en respit i opinionsmätningarna i och att med ingen riktigt vet vilken väg de kommer att gå. Men deras ideologiska bagage är en 
belastning, som gör det betydligt svårare för dem att förutsättningslöst ställa de relevanta frågorna och hitta svar som kan framstå som ett trovärdigt alternativ till Alliansens blå dunster. Man vill gärna framstå som mer moralisk än ”de mörka högerkrafterna”, men har svårt att vara konsekvent när man stöter sig med industrin och indirekt med arbetarna inom exportindustrin. Moralen får stryka på foten när det ska prånglas vapen och miljön när det ska produceras billig el med kärnkraft. Deras ideologi har inte varit en garanti för en politik som följer partibokens ideal. Avregleringar och 90-talets nedskärningar administrerades av socialdemokraterna och spåren av dem lever vi fortfarande med, så deras trovärdighet som försvarare av välfärdssamhället, kan diskuteras.
Miljöpartiet, som av bl.a. Svend Dahl i (Neo Magasin nr, 2009) har utpekats som det mest latteliberala partiet, är sprunget ut miljörörelsen och betraktades därför länge med viss rätt som ett enfrågeparti. Gradvis har partiet breddat sin agenda, för att idag ha tagit ställning i alla samhällsfrågor av betydelse. Man har en ekonomisk politik, en arbetsmarknadspolitik, en socialpolitik, en utbildningspolitik, en utrikespolitik, en försvarspolitik och en miljöpolitik. De konkreta ställningstagandena hamnar ofta till
vänster vad gäller fördelnings- välfärds- och utrikesfrågor medan näringspolitiken, delvis arbetsmarknadspolitiken och synen på valfrihet inom välfärdssektorn, drar åt det borgerliga hållet. På tvärs mot vänsterhögerskalan finns en tydlig röd tråd när det gäller synen på småskalighet kontra storskalighet, såväl när det gäller driftsformer inom det offentliga, som småföretag kontra storföretag. Det finns också en tydlig liberal ådra, där man tydligt försvarar individuell integritet gentemot en kontrollerande storebrorsstat. Det finns också en tydlig humanistisk ådra, där man sätter mänskliga rättigheter före vinster för den svenska industrin. Man har haft en osviklig förmåga att balansera rätt i skären mellan höger och vänster och har skickligt utnyttjat det vacuum som uppstått mellan de vacklande 1800-talsideologierna.
Det är inte bara det latteliberala innehållet i politiken som vunnit röster, utan sannolikt även vissa väljargruppers förmåga att identifiera sig med partiet och dess företrädare. Maria Wetterstrand var ljusår ifrån den gamla nidbilden av miljöpartisten – en daggmasksodlande lusekofta, representant för en livsstil få kunde relatera till och som mest gav oss dåligt samvete. Wetterstrand gav miljöpartiet karisma, en urban akademisk och modern image och påminde oss om att intellektuell briljans faktiskt är en tillgång inom politiken. Romson och i synnerhet Fridolin har fortsatt på samma spår.
Man har med en imponerande timing och snabbhet, inte bara hängt med i debatten, utan ofta tagit ledningen i den när andra partier har varit valhänta, sena, eller direkt passiva. Man har varit tydlig med sin värdegrund och formulerat konkreta förslag utifrån den, i frågor som sjukförsäkringar och vinster inom välfärden. Man talar klarspråk och står för den skarpaste analysen, när det gäller synen på nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Tonen är ofta resonerande och den politiska hållningen är pragmatisk, men principfast. På det personliga planet har Fridolin axlat Wettergrens mantel och lyckas med konsten att framstå som synnerligen engagerad, trovärdig, kunnig, intellektuell men ändå jordnära som en grannpappa som du gärna låter dina barn leka hemma hos.
Framförallt är han någon som dagens utbildade medelklass kan identifiera sig med och sympatisera med. En tvättäkta latteliberal. Miljöpartiet ska inte vara det mest latteliberala partiet för att det är det mest taktiska och strategiska inför nästa val. Det ska vara det för att det är rätt. Länge leve latteliberalismen.
källor:
http://magasinetneo.se/files/2010/02/NEO_20100101_A_22-23.pdf
http://www.fokus.se/2010/02/ulvar-i-latteliberala-klader/
http://magasinetneo.se/files/2010/06/2009-5_117b9ad695c79b8f3337a84cb9205d60.pdf
